departementstiden. Delphin nickade derför utomordentligt vänligt till honom.
»Nu, herr kammarherre, skall ni fälla ert utslag i saken», sade statsrådinnan. »Alfred, stackars gosse, är så olycklig, derför att pappa inte vill ta honom i sitt departement. Alfred påstår, att det både är rättvist och europeiskt, som han uttrycker sig, att pappa hjälper honom fram, men ni vet sjelf huru rädd Daniel är att ge oppositionen den minsta anledning till klagomål, och derför —»
— »och derför vill han skicka mig tusan i våld i revisionen», afbröt Alfred, »der jag inte känner en själ, medan jag just hade gladt mig åt att få sitta tillsammans med Hiorth — hvart tog Hiorth vägen?»
Extraordinarien kom nu fram bakom en solfjäderspalm och vred förlägen sina blonda mustascher.
»Ja, det är riktigt synd om Alfred», fortsatte statsrådinnan. »Daniel har alltid varit så sträng mot honom.»
Men nu fick hon fatt i Hildas prof, och snart hade hon täckt hela det stora bordet med tygstycken och mönster. Kammarherren hjälpte henne, och Hilda slapp bannor.
De unga herrarne stodo qvar borta vid fönstret.
»Har du sett en sådan bondtur, Hiort! Hon bor här i huset. Hon är nämligen slägt med Mo — pappas Mo.»
»Anders den allsmäktige,» sade Hiorth.
»Kalla ni honom så? det är ypperligt. Ja, ser du, Anders den allsmäktige är bror till hennes
