far — ett stort svin för resten, straffad för konkubinat. Har du sett henne? Jag skall introducera dig.»
»Kände du henne närmare der hemma?»
»Åhja, så der tämligen», svarade Alfred och blinkade med ögonen.
»Du skall få se, att det går med henne som med fadern.»
»He?» frågade Alfred.
»Konkubinat», hviskade Hiorth.
Men denna qvickhet öfverväldigade dem till den grad, att de måste gå ut genom matsalen för att riktigt få skratta ut i trappan. —
Då byråchefen kom upp på sin byrå, var klockan inemot ett. På hans bord låg en ofantlig hög nya mål. Vaktmästaren Mo stod just och läste i några dokument, inlagda i gult omslag.
»Hvad är det, Mo?» frågade Delphin hastigt.
»Det här är närmast ett vädjemål; en tvist om en tångstrand vid vestkusten.» Anders Mo hade tillegnat sig många juridiska kunskaper och var fullständigt hemma i det departementala språket.
Byråchefen hörde emellertid icke på, utan tog i tu med ett par bref, som lågo der.
»Bär hela luntan in till Mortensen och bed honom se efter hvad det är och sortera det litet,» sade han otåligt.
Men då Mo kom till Mortensen, var denne ännu mera upptagen än byråchefen. Ty Mortensen skref i största hemlighet en ledare åt sin tidning.
»Lägg det i Kaos så länge,» ropade han utan att se upp.
