dagsljus från fönstren, som sutto högt uppe på väggen.
Sedan Kristine kom i huset, hade det mellersta rummet varit användt som hennes sängkammare. Dervid föll det sig så, att farbror Anders måste gå genom hennes rum för att komma till sitt. Det var just icke trefligt, men hon brydde sig dock ej mycket om det. Farbror Anders var så snäll mot henne, och den stora vackra staden hade så många öfverraskningar för henne, att hon fick bugt med sin längtan efter hemmet.
Dessutom var hon glad öfver att vara bland främmande, som ej visste om den skam, fadern hade dragit öfver sig sjelf och henne.
Det fina statsrådsherrskapet nickade åt henne, då hon mötte dem i portgången. Fröken Hilda hade till och med stannat och talat med henne ett par gånger.
Kristine tyckte det var mer än man kan vänta, att en så fin dam ville tala med henne, som bara var en simpel bondpiga. Deremot förstod hon ej att sätta tillbörligt värde på kandidatens älskvärdhet. För det första var hon säker på att Alfred kände till hennes fars skam; dessutom var det någonting, som oroade henne, i den ton af förtrolighet, hvarmed den unge herrn talade, när han hejdade henne i porten eller till och med kom ända ned i rummet.
Då tyckte hon mycket bättre om doktorn, husets äldste son; men med honom hade hon bara talat två gånger.
Då Kristine hade varit i staden ett par veckor, fick hon bref hemifrån:
