— 56 —
»Kära Kristine! Katten hafver jämrat sig, sedan du for, och din far likaså, men han hafver ett annat sätt, som mest består i ett förfaseligt gräfvande och sprängande och dundrande och huserande, så att det är lifsfarligt att fara förbi hans utegor förmedelst uppsprängda stenar och torf och lort, som tätt och ofta ryker i luften, såsom också vägen i och för sig åstadkommer mycken pina för folk och fä derutinnan, att detta vägstycke hafver ingen bevislig hemulsman, utan länsmannen har visat mig till rotmästaren, och rotmästaren har visat mig till vägingeniören, som är en kapten, så att du kan sjelf förstå, hvad det skulle gagna till. Men han är bättre än jag hade väntat, far din. Till att vara så ensam, men han har sålt de fyra, hvilket var bra, ty der var en Sodoms och Gomorras förstöring i lagård och mjölkkammare, förty att de sparkade, men din svarta ko och den han köpte af prestens arrendator är qvar och mjölkar bra, derför att han ger dem för mycket efter min avenans, som han icke vill höra på, utan blifver ond. Ett ostadigt väder ha vi haft, och rusk och åska står ute till sjös, som jag också hafver läst i bladen, att en häftig syklop har farit fram öfver Atlantern och upp igenom kanalen, och ett stort Kristianiaskepp, som kom från Kubäck — eller om det var Nevrok, hafver mist sin fårrigg, som du måste fråga efter och skrifva mig nöjaktig beskrifning. Din fader helsar dig och undertecknad
med synnerlig högaktning
Lauritz Boldeman Seehus.
