placerat statsrådets penningar, ja några insinuerade i största hemlighet, att han ibland hjälpte till med ett litet kontant förskott. Man skrattade i allmänhet litet åt den fåfänge grosshandlaren; ty som han genom eget arbete hade förvärfvat sig sina penningar, var det i de flestes ögon ingenting nobelt med hans rikedom, och man kände sig retad af den prakt han utvecklade. Georg Delphin brukade säga: »Det är det otrefliga med honom, att bäst man tror, att man talar med grosshandlar Falck, upptäcker man plötsligt, att det är handelsman Olsen man har framför sig.»
Fru Falck-Olsen delade ej sin mans passion för stora fester; hon tyckte bäst om små trefliga te-supéer för fruntimmer. Man visste ej hvem eller hvarifrån hon var, ty — som kammarherren uttryckte sig — hennes stamträd var ett af de första grosshandlaren fälde, när han började kafva sig upp.
Emellertid hade hon tåligt och läraktigt följt sin man uppåt, sa att nu fylde hon sin plats i det eleganta hemmet utan att sticka af alltför mycket.
Visserligen brukade Delphin ännu i hemlighet kalla henne madam Olsen, liksom det var ett af hans nummer att föredraga skildringar af »muntrationerna på Olsens danslokal», men de, som kände frun, voro ense om, att hennes godmodiga varma hjärtelag rikligen uppvägde de små förseelser hon begick mot den fina tonen.
Dessutom hade hon ett präktigt utseende, och hon tog sig riktigt bra ut, då hon i sin ljusgråa moiréeklädning gick genom salongerna och ordnade ett och annat, innan gästerna kommo.
