fråssade, medan han gick och konverserade med statsrådinnan.
»Hvad er Sofie är vacker i afton,» sade hon för att vara ämabel.
»Det gläder mig, att ni tycker det; jag tycker också, uppriktigt sagdt, att det är någonting distingueradt hos Sofie.»
»Just det ämnade jag säga,» svarade statsrådinnan, i det hon skrattade åt honom i sitt sinne.
Men nu ville grosshandlaren olyckligtvis vedergälla komplimangen och började att uttala sig med hänryckning om Hilda Bennechen, som just slöt sig till polonaisen med en halfgammal adjunkt eller något dylikt.
»Åh nej, gör er inte den mödan,» utropade statsrådinnan, »vår Hilda har tyvärr ingen skönhet att berömma sig af.»
»Men jag tycker tvärtom — att —» den olycklige grosshandlaren stammade.
»Ni är alltför artig, herr grosshandlare.» Fru Bennechen log tvunget, och han förstod att han hade begått en stor dumhet.
Då emellertid Alfred Bennechen kort derefter visade sig, fick han tillfälle att hjälpa upp sina affärer genom att berömma denne utan all måtta; och han hade den tillfredsställelsen att se, att statsrådinnan med lifligt intresse hörde hans komplimanger, medan hon följde sin yngste son med ögonen.
Den första valsen släpade sig fram stel och tråkig, fast musiken var utmärkt och den präktiga salongen strålade i hvitt och guld med sina tre väldiga ljuskronor och lampetter på pelarne längs
