väggarne. På den ena långväggen var det små kabinett, trefliga, halfmörka krypin, der, som fru Bennechen sade, benen kunde hvila sig och hjertat tala.
Alfred dansade med en min fullkomligt comme il faut — som en stenhuggare, som släpar för födan. Likaså herr extraordinarien Hiorth. På det hela taget var det någonting visst kärft hos de flesta kavaljererna, som det anstår väluppfostrade unga män. Endast några halfgamla gifta herrar, som dansade med de yngsta flickorna, sågo ut som om de roade sig i sitt anletes svett.
Mellan hvarje dans retirerade herrarne ut i de aflägsnare rummen åt gården, der det dracks punsch och toddy. När en ny dans spelades upp, lade de cigarrerna ifrån sig med en förtretad min och hälde i sig stora glas punsch och selters eller konjak och vatten, som om det gälde en resa i den kallaste vinternatt. Derefter släpade de sig inåt salen, förande med sig en lätt doft af tobak och vin.
Balen skred framåt, men mycket tungt, som vanligt är under de första timmarne.
»De ha inte fått upp ångan än,» mumlade värden med kännaremin och lät bära omkring mera punsch i rummen.
Alfred Bennechen var orolig och hemlighetsfull. När någon frågade honom hvem han skulle dansa nästa dans med, svarade han undvikande. Hans vän Hiorth upptäckte till och med, att han alldeles icke hade bjudit upp till flera af de första danserna. Bennechen tycktes vänta på något.
Den förfärlige Hans hade ändtligen kommit.
