Louise hade sett honom flyktigt, i det hon dansade förbi. Hon hade läst sin dom i det bleka ansigtet, och hon kände sig alldeles förkrossad. Men den unge kandidat Smith, som hon dansade med, berättade så många spännande scener från en fotvandring i Jotunheim, att hon hvarje ögonblick glömde sin eländighet. Och då hon en stund derefter ej kunde upptäcka sin fästman, inhöljde hon sitt samvete i någonting, som hon visste att Hans skulle kalla syndasäkerheten.
Men då dansen var slut, uppsökte hon Caroline Hjelm, som var kusin till hennes trolofvade, och besvor henne för hennes vänskaps skull att gå till Hans och förklara för honom, att de hade tvingat henne till att styra ut sig, och fråga, om han var mycket ond.
Denna delikata mission åtog sig Caroline med stor beredvillighet, ty hon för sin del hyste icke den ringaste fruktan för kusin Hans. Hon fann honom rotande i ett bokskåp i ett af rummen.
»God afton, Hans! Jag skulle hälsa från Louise och fråga, om du inte vill dansa med henne,» sade Caroline och böjde frimodigt på hufvudet.
Hans fixerade henne först med sina små, ljusblåa ögon; men då det icke alls tycktes bita på den förstockade Caroline, frågade han: »Bad Louise dig verkligen säga det?»
»Ja, hvarför inte? Tror du kanske det är synd att dansa? Då jag konfirmerades, sade stiftsprosten, att man mycket väl kan dansa, om man bara har ett rent hjerta — och det måtte väl du ha, kusin Hans, eller hur?»
