»Jag vill inte tala till dig, Caroline, ty du är ett verldens barn.»
»Fy, Hans, så du pratar,» utbrast Caroline förnärmad, »jag förstår inte att Louise, som är så söt, vill ha dig; jag skulle då inte vilja ha dig för allt i verlden.»
»Jag vill försöka att rädda Louise ut ur detta syndens hus —»
»Usch, Hans, så otäck du är!» sade den oförbätterliga Caroline och vände sig från honom och gick in i salen igen.
Nu kom ändtligen statsrådet Bennechen. Det var en högväxt, vacker karl, slätrakad och med en frappant, blomstrande ansigtsfärg. Värden mottog honom i det första rummet och gjorde mycket väsen af honom. Ty fastän de voro goda vänner, så att grosshandlaren på tu man hand mången gång kunde vara ytterst familjär, så imponerade statsrådet likväl på honom, när han uppträdde i sin glans med sina ordnar och sin statsmannamin.
Dessutom var statsrådet i afton den förnämste gästen, festens egentliga glanspunkt, och den lille liflige grosshandlaren riktigt strålade, i det han förde den höge herrn genom salongerna.
Statsrådet hälsade hjertligt på frun i huset, gick derefter en stund omkring bland de äldre damerna och var älskvärd. Sedan passerade han öfver salen mellan två danser, hälsade på husets döttrar och försvann derpå i grosshandlarens enskilda rum, der ett urval af de förnämsta gästerna samlat sig.
