Statsrådet Bennechens ankomst gaf festen dess prägel. Eljest hade man hos Falck-Olsens »en förnimmelse af att vara utan hufvud», sade Delphin, ty både värd och värdinna gjorde sig så föga gällande, att de liksom tappades bort i vimlet, och man glömde dem nästan.
Men nu hade situationen kulminerat i statsrådets person; i det han som en intim vän till familjen utgjorde en garanti och liksom legitimerade husets nybakade glans. Hvar och en för sig bland gästerna fick en lugnande känsla af att man var i godt sällskap och tryggt kunde ha roligt.
Nu först tog balen fart; stenhuggarne smålogo under sitt släp, och värden, som ej längre tänkte på konsul Lind, gned sig i händerna; ångan började komma upp; nu maten, så var allt i ordning.
Så snart Alfred såg sin far inträda, smög han sig ut i tamburen, fick fatt på sin öfverrock och lemnade huset.
