7.
Kristine satt hemma i sitt varma rum och skref bref till fadern, d. v. s. till lotsåldermannen, ty Njædel kunde icke läsa skrifvet.
Farbror Anders hade nyss följt statsrådet till vagnen och sedan hade han gått ut, som han brukade om aftnarne; han hade så mycket att göra.
Bäst hon satt och stirrade i lampan för att hitta på någonting att skrifva om, knackade det på dörren, och doktor Bennechen kom ned i rummet.
»Förlåt — har pappa åkt till balen?» frågade han.
»Ja, för ett ögonblick sedan,» svarade Kristine.
»Åh, det var förargligt, jag ville åka med.»
Detta var nu en stor osanning af den hygglige doktorn, ty han hade tvärtom stått vid gathörnet och väntat, tills vagnen körde bort.
Men då han nu stod vid målet för sin intrig, blef han alldeles handfallen, och han skulle säkerligen ha gått igen, utan att säga ett ord till, om icke Kristine hade sagt: »Kanske vagnen kommer tillbaka igen».
