»Ja, kanske det, det gör den visst,» utbrast doktorn.
Bägge låtsade som om de trodde det, fastän de visste, att det var en hyrvagn; statsrådet hade sjelf blott en öppen enspännare.
»Vill ni inte sitta ned, medan ni väntar,» sade Kristine; farbror Anders hade uppfostrat henne, så att hon kunde säga ni till folk.
Doktorn tackade och stängde dörren efter sig.
Johan Bennechen hade en viss likhet med fadern, men det var sannerligen ingenting imponerande hos honom. Tvärtom, han såg ut för hvad han var: en hygglig karl, litet dum och mycket godmodig; dessutom var han halt på det venstra benet.
Doktorn började prata med den unga flickan, stannande på halfva vägen mellan dörren och bordet. Han var van att tala med alla möjliga slags menniskor, så att Kristine förstod honom mycket väl; de kommo snart i lifligt samtal om förhållandena i hennes hembygd, jämförelser med staden och dylikt.
Hvarje gång han sade någonting roligt böjde hon på hufvudet och skrattade; och ljuset från lampan föll öfver hennes präktiga mörkröda hår, som hon ärft efter fadern. Hon tycktes också ha fått hans sunda blod, ty axlarne voro breda, bröstet högt och kraftfullt, och när hon stod upprät, var hon lika lång som de flesta män.
Utanför var det en kall, blåsig höstqväll. Men der inne voro mattorna nyas pålagda, i kakelugnen flammade brasan; der var så hemtrefligt och luktade så rent.
