Den ystra musiken hamrade i deras blod, som mat och vin hade satt i fart. Kandidat Smith gnolade oupphörligt en fransk refräng ur operetten, som han hade lärt sig af en som kom från Paris.
Caroline Hjelm, som var hans dam, plågade nästan lifvet ur honom för att få veta hvad han sjöng. Men kandidat Smith påstod, att det ej kunde sägas på norska.
Den modiga Caroline försäkrade, att hon kunde tåla en hel hop af det slaget; men han fortfor med sin refräng, tills hon förklarade, att nu förstod hon den nästan.
Det var denna dans Delphin skulle dansa med Hilda Bennechen. Han hade nästan glömt hvarför han hade bjudit upp henne. Under de första turerna var han derför litet vårdslös och talade mest med fru Hjelm, som satt i dörren bakom de dansande.
Hilda Bennechen märkte genast detta, och det smärtade henne. Hela qvällen hade hon halft gladt sig åt och halft oroat sig för denna dans.
Hemma behandlade kammarherren henne vänligt, men ändå mest som ett barn; han hade ju också känt henne, innan hon blef konfirmerad.
Mången gång hade hon tänkt sig, att det skulle vara roligt att få dansa med honom. Nu kände hon sig outsägligt sviken; hon mindes alla de spetsiga ord hon fått höra af sina väninnor, och hon önskade uppriktigt, att hon aldrig hade nått denna utmärkelse.
Under tredje turen frågade han henne om någonting. Hon såg upp, i det hon svarade, och kammarherren sade till sig sjelf: »Men hon har ju ögon!»
