Sida:Arbetare.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 77 —

Efter denna upptäckt fortsatte han samtalet med mera intresse för att få henne till att se upp. De trohjertade bruna ögonen voro klara, och allt efter som hon fördes med i den muntra ton han anslog, fick det lilla fula ansigtet ett lif, som klädde det mycket väl.

Då dansen var slut, sade han: »Nej, men hur hänger detta ihop? Vi ha ju inte dansat mer än fyra turer på sin höjd.»

Hon såg litet misstroget på honom, men svarade derefter leende: »Det kommer sig deraf att ni dansade de båda första turerna med fru Hjelm.»

Georg Delphin förstod att sätta värde på ett godt svar. Han såg öfverraskad på henne; men i det samma tilltalades de af ett annat par, och det bildade sig en grupp omkring dem. Men innan kammarherren lemnade sin dam, hade han utbedt sig första françaisen efter maten för alla kommande baler under säsongen.

Nu var ångan uppe. Dansen gick med ett lif och en ysterhet, så att man aldrig skulle ha trott, att det var trögdansarne från första valsen. Stämningen nådde sin höjdpunkt, då desserten serverades litet öfver midnatt med champagne.

Så här dags höll alltid statsrådet ett tal för huset, ett kort, statsmannamässigt tal utan blomstrande ord. Sådana små reserverade tal höll stadsrådet gerna, medan han under samtalet mest yttrade sig med handrörelser och ett diskret leende som han använde med mycken måtta.

För damerna talade en ung poet, som nyligen hade gifvit ut ett band med titel: »Dimmiga konturer.» Talet var också på vers och vann stort