bifall, fastän damerna tyckte att det var gräsligt trist.
Derpå uppträdde plötsligt till sina vänners förfäran den blonde kandidat Smith med en glödande skildring af Jotunheim. Det har aldrig blifvit fullt klart, om det var vin eller kärlek, som dref honom till detta steg. Men säkert är, att sjelfva talet kunde ge anledning till många gissningar.
Ty bäst som man var mycket högt till fjälls — talaren upplyste till och med huru många hundra fot — mellan afgrunder och isskred, kom det någonting om ett ögonpar och en elfva, som en och annan sedan har påstått skulle vara Caroline Hjelm. Huru dermed än må vara, nog af, det hade visst gått med detta tal som det står i sagan: är den icke slut så räcker den ännu, om icke den långa blyga studenten Hansen plötsligt hade farit upp som en raket och utropat: Lefve Jotunheim!»
Under det skratt, som nu uppstod, dracks skålen till talarens stora förtrytelse.
Men med studenten Hansen hade det tagit en sorglig vändning. Ty då han efter supén kom öfver en butelj portvin, tänkte han att nu skulle han inte låta hutla med sig. Derför gömde han sig bakom en etagère och drack glas på glas för att hämnas. Men portvinet visade sig beklagligtvis ännu underfundigare än studenten Hansen, och då han med högburen panna skred öfver golfvet för att bjuda upp midt under françaisen, kom en af hans vänner framskyndande och högg honom i armen: »Men Hansen då! du är ju blixt full, pojke!»
Detta kärlekslösa tilltal gjorde ett så
