mig beloppets distribution utan ökade utgifter för parterna.»
»Förstår du det, ålderman?»
»Nej», svarade Seehus och läste omigen; men plötsligt utbrast han: »Nu har jag det! Vi får lof att smörja!»
»Hvad för slag?»
»Jo, ser du, det der förstår jag mig på», sade åldermannen lugnt, »för när jag förde »Familjens Hopp» åt konsul Garman på Sandsgaard, sa’ alltid konsuln, när jag skulle in i Östersjön om våren med sillen: »Hör nu, Seehus», sa’ konsuln, »när du kommer till Riga, så får du lof att smörja tullbetjeningen och vräkarne och hela sällskapet så godt du kan. Det är aldrig värdt att spara på det som är nödvändigt», sa’ konsuln. Och det kostade mången rubel och mången butelj Goldenwasser, må du tro. Det är väl något sådant bror din menar.»
»Tror du att kungen tar betaldt för’et?»
»Kungen», svarade åldermannen och smålog öfverlägset, »nej, min gubbe, pengarna smälta nog bort, innan de hinna så högt. Det är väl någon fin herre med guldgaloner, som skall ha dem för att gå in till kungen och fråga efter din tångstrand. I Petersburg såg jag en gång en sådan der, som åkte med två hästar och selbeslag af klingande silfver, och han hade inte en rubel, som inte var drickspengar, det sa’ mäklarens bokhållare.»
»Ja, månntro det hänger så ihop», sade Njædel.
»Du ser i alla fall, att han vill ha 50 daler — kanske för sitt besvär.»
