»Åh, inte tar Anders pengar af mig,» svarade Njædel stött.
Åldermannen läste vidare:
»Hvad angår den i Eder merabemälta skrifvelse omtalade godtgörelsen för min kära brorsdotters vistelse i mitt hus, kan någonting sådant icke af mig ifrågasättas.»
»Hvad sa’ jag?» utropade Njædel stolt.
»Måtte blott vistelsen under mitt ringa tak blifva henne till sann välsignelse! De ungas sinnen dragas lätt, och alltför lätt till denna verldens fåfänglighet, ack föga tyckas de akta på de äldres råd och förmaningar. Och mycket ondt lurar på en ung flicka i en stor stad, så att vi måste af allt hjerta bedja och önska för vår kära Kristine, att hon måtte stänga sitt öra för smicker och förförelse och deremot öppna det för de erfarnes förmaningar.
Ja, måtte vi alla hafva öppna öron för sanningens röst; medan det ännu är vår kallelses tid.
| Med synnerlig högaktning | |
| Anders Mo.» |
»Ja, den Anders, den Anders!» sade Njædel beundrande, »det var det mor alltid sa’: »Du, Njædel», sa’ hon, »är dum som en flundra, men —»
»Jag undrar hvad han menar med det?» mumlade åldermannen eftertänksam,» det ser nästan ut som om det går någon och lurar på Kristine.»
»Är du galen, ålderman? Hvad ska’ vi göra åt det?»
»Jo, vi får väl skrifva, att hon skall se upp —»
»Och tala med Anders — skrif det, ålderman! — att hon måste lyda Anders i allting.»
