Åldermannen tog strax penna, bläck och papper, som nu anskaffats i Njædels hus, och skref: »Kära Kristine!» — derefter betänkte han sig länge.
»Nå, ålderman, stakar du dig?»
»Kommer aldrig i fråga!» svarade åldermannen öfverlägset och skref:
»Det är med ungdomen som med den stora danska stuten de hade på Sandsgaard; men när jag tänker rätt på saken, så kan jag inte tala om för dig den der historien om stuten, ity att den är ful på slutet; men det ber din fader dig, att du måtte hålla dig till farbror Anders vid allt som händer dig, ty frestelserna äro för ungdomen af mångahanda slag, till exempel Amalie, syster min — ja, nu är det tjugu år sedan hon dog, och hon sade, att det var den gladaste dagen i hennes lif; det var ändå den 1 februari hon dog, samma år som åskan slog ned i länsmannens ladugård, alltsamman förmedelst kärlekens förförelser, och han var till på köpet en stor stackare, han hade ett ansigte, som var likasom af socker, och han lefver än i dag inne i staden, men jag nämner inga namn; men han ser rakt i väggen, då vi mötas, och låss om ingenting. Så har det gått med mången bra flicka. Derför ber far din, att du i allting skall rätta dig efter farbror Anders och ha fullt förtroende för honom.
»Nu är här storm på sjön hvar dag, och inga seglare, som väl är, för här är månmörkt och tjocka, men ångbåtarne bry sig om ingenting, hvilket är mig en parabel besynnerligen förty att de äro helt och hållet af jern, men jag läste i en
