Så fort Philip fick tillfälle att språka ostördt med Laura, frågade han henne, om hon hade varit alldeles för sträng mot Guy.
»Det är inte det», sade Laura, ledsen på sig själf för att hon rodnat.
»Hur skall man annars förklara hans underliga beteende?»
»Du vet ju, hvilka idéer han har om själftukt.»
»Orimligt! Öfverdrifvet! Otroligt! Samma historia som med hästen. Antingen är det en nyck, eller ock har han tagit humör, och jag är för min del öfvertygad, att orsaken är någon förändring — låt vara omedveten — i ditt sätt emot honom.»
Hur än Laura resonerade med honom, behöll han sin åsikt och lyckades för stunden få henne att öfvergå till densamma.
Hela kvällen följde hennes tankar Philip, om hon också icke vågade så ofta se på honom, som hon skulle önskat. De skulle snart bli skilda åt: hon skulle om ett par veckor fara med sin far till Irland för att besöka gamla lady Mabel Edmonstone, och innan de komme tillbaka, skulle regementet förflyttas till annan garnisonsort.
Herr Thorndale undvek att närma sig lady Eveleen de Courcy, ehuru kapten Morville märkte, att hans blickar ofta. drogos till henne. Han bjöd upp henne en gång, men hon var redan uppbjuden, och han försökte icke mera sin lycka utan nöjde sig med lilla Amy.
Amy gjorde sitt bästa att ha roligt, ty hon ansåg det otacksamt att icke vara glad, när andra ville göra en glädje; men det var inte som på Kilcorans bal. Hon visste med sig, att hon varit lika lat som Guy, och nu kändes det orättvist, att hon skulle roa sig,
