Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
122
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

brukade. Han fann Guy, Charles och Amy fördjupade i ett filosofiskt arbete.

»Låter ni den arma lilla Amy läsa den boken?» sade han.

»Hurra» utropade Charles. »Han är så snopen öfver att det icke är Pickwick, att han icke kan hitta på något annat att säga.»

»Jag förstår visst inte mycket», sade Amy, »men jag tycker det är roligt att höra det förklaras.»

»Tro bara inte, att jag kan göra det», sade Guy.

Jag har just inte ägnat så mycken tid åt den boken», sade Philip, »men nog skulle jag tro, att den går öfver er horisont.»

»Bra», sade Charles; »vi skola återta Dickens för att göra dig till nöjes.»

»Det roar dig att förvrida min mening», svarade Philip på sitt vanliga lugna sätt, men han kände sig verkligen sårad, hvilket han annars icke brukade. Hans själfsäkerhet var icke så stor som förr.

»Hvar äro de andra?» frågade han.

»Laura och Eveleen hålla på att ge Charlotte en liten omväxling i rättskrifningens enahanda», sade Amy. »Eva roar sig med att hitta på fel, och Charlotte rättar dem.»

»Hur länge stannar lady Eveleen?»

»Till om tisdag. Lord Kilcoran kommer och hämtar henne.»

Charlotte kom nu in och sprang genast tillbaka för att berätta, att Philip var där. Laura var glad att få tid på sig, innan hon hälsade på honom, och under hela måltiden var det en ständig ansträngning för henne att synas obesvärad och lugn. Hon lyckades bättre, än hon själf trodde, och Philip hjälpte henne så mycket han kunde genom att icke se på henne.