och finkänslig för att icke mera plågas än ha roligt af vanligt sällskapslif. Jag har ibland märkt, att han hvarken kan skämta öfver eller uttala sig klandrande om saker, som han ogillar, och folk förstår honom inte. En gång, då jag hade honom till bordsgranne, blef det tal om ett par älskande, som rymt tillsammans; han skrattade inte utan såg snarare ut, som om det berört honom smärtsamt, och slutligen sade han sakta till mig: 'Om de ville låta bli att skämta med sådant!'»
»Det finns hos honom en förunderlig blandning af glädtighet och allvar.»
»Ja, när nu fru Brownlow hade sina systerdöttrar hos sig och ställde till med de där sångöfningarna, voro de mycket angelägna om honom för hans rösts skull, och fru Edmonstone sade honom, att han icke fick säga nej. Först tror jag nog det roade honom, men så fann han, att det aldrig ville ta slut; det tog upp mycken tid och gick dessutom inte alls trefligt till. Fru Edmonstone trodde att börja med, att hans motvilja blott var blyghet och litet folkskygghet; men sedan hon varit med en gång och sett, hur mycket väsen fru Brownlow gjorde af hans sång och hur hon bråkade med honom, ändrade hon alldeles åsikt och var blott ledsen, att hon utsatt honom för så mycket obehag.»
»Det var roligt att höra, Mary. Jag hade fått mitt intryck af saken af några ord, som Philip Morville yttrade.»
»Kapten Morville kan aldrig gilla hvad sir Guy gör. Så är det inte med Charles.»
»Hvad Charles Edmonstone har gått framåt på senaste åren! Han har kommit ifrån det där knotande, bittra sinnet och lefver, som om han hade ett mål.»
