»Stackars liten! Säg ingenting», var allt hvad han fick till svar; och därmed måste han nu låta sig nöja.
Laura gissade sig till hur det var, utan att någon sade henne det. Hon hade också tyckt, att Guy och Amy voro bra mycket tillsammans, och genom att lägga ihop det ena med det andra slöt hon sig till, att modern talat vid Amy om att taga sig till vara. Som en snäll syster ägnar tog hon sig alltså för att spara Amy så mycket hon kunde, att hjälpa henne ur tafatta situationer och framför allt förekomma, att andra lade märke till hennes förändrade väsen. Detta var så mycket lättare, som Eveleen var matt och klen och hellre låg på soffan och läste än spanade efter något att skratta åt.
Hvad stackars lilla Amy beträffar, hade hennes uppgift på sätt och vis blifvit mindre svår, ty Guy hade upphört att söka hennes sällskap och tycktes göra allt för att undvika att besvära henne; men på ett annat sätt blef detta så mycket svårare, ty hon såg nu, hur mycken smärta hon förorsakade. Om han var tvungen att göra henne en tjänst, gaf han henne en blick liksom för att bedja om tillgift, och då slog hennes upproriska hjärta så högt af glädje, att hon med ängslan förebrådde sig, att hon vant sig vid att fordra hans uppmärksamhet. Hon tyckte också det var så orätt att inte känna sig gladare, om han någon gång såg ut att trösta sig utan henne, prata med Eveleen och de andra; men det hände då just inte heller ofta, ty han var i allmänhet nedstämd och tyst, och Amy var rädd, att han hade något ledsamt att tänka på, kanske beträffande herr Sebastian Dixon, med hvilken det alltid varit något otrefligt hemligbetsfullt.
