Fru Edmonstone såg allt och sade ingenting. Hon tyckte det var synd om dem båda och kunde blott hoppas, att hon hade handlat rätt och skyddat sin Amy så godt hon kunnat. Det förtretade henne att se Eveleen ibland småle på ett betydelsefullt sätt, och hon undrade, om det kanske vore bäst att ge henne en liten vink om att skona Amy, men hon ville ogärna tala mer om saken, än som var alldeles nödvändigt, och nu skulle ju Guy snart resa. För en gång skulle detta blifva en lättnad.
Annalkandet af något, som liknade sig till en bjudning, var alltid bästa botemedlet för Eveleens krämpor, och kvällen före Marys tebjudning var hon mycket upprymd, pratade och skrattade oupphörligt och vände sig därvid mest till Guy. Han ansträngde sig för att svara, men det gick trögt; han strålade icke upp såsom han brukade göra, och slutligen sade Eveleen: Nå, jag ser, att jag tråkar ut er. Jag skall gå min väg och lämna er i fred.»
»Lady Eveleen!» utbrast han helt förfärad. »Hvad har jag gjort — hvad kan jag ha tänkt på?»
»Ja, det torde ni själf bäst veta, fast jag nog tror mig om att gissa det», sade hon med den behagliga skalkaktighet, som alltid gjorde hennes skämt mindre stötande. »Får jag det?»
»Nej, nej», sade han och blef eldröd, hvarpå han försökte att skratta och hitta på något att svara, men utan framgång; och Eveleen, som mötte fru Edmonstones blick, insåg plötsligt, att hon gått väl långt, och drog sig med en skicklig vändning tillbaka.
Denna lilla episod gjorde fru Edmonstone dubbelt ledsen öfver att morgonen därpå vakna med så svår hufvudvärk, att hon omöjligt kunde tänka på att följa med till prästgården. Amy bad ifrigt att få
