stanna hos henne, men modern fruktade, att detta blott skulle väcka uppmärksamhet; hon ville inte gärna göra Mary ledsen, och bland så många fruntimmer kunde Amy lätt undvika att komma i någon svårighet. Laura skulle nog kunna hålla reda på Eveleen, efter hvad hon hoppades.
Dagen var vacker, och allt gick öfver förväntan väl. Herrarne ledde cricketspelet, flickorna blindbocken och långdansen; men det är möjligt, att Mary kände sig något besviken öfver att sir Guy icke var så glad och strålande, som han brukade. Han sjöng med i kyrkan, han fyllde de små tekopparna ur de väldiga kannorna, han lyfte upp och tröstade en liten unge, som fallit ned från en grind och gallskrek — kort sagdt, han var så snäll och tjänstaktig som möjligt, men han var sig inte lik.
Amy ägnade sig åt de allra minsta, lekte oaflåtligt i tre kvarts timme med en liten knubbig, allvarsam treåring, som stod ungefär en meter ifrån henne och högtidligt kastade en boll i hennes knä men aldrig lyckades ta emot den själf; hon tog vård om många mössor och hattar och promenerade omkring med Louise Harper, ett sällskap, som ingen afundades henne.
Mot slutet mulnade det och blef kyligare, och till sist började det regna. Laura sökte efter Eveleen. Amy letade reda på Charlotte allra längst bort på lekplatsen, där hon befann sig midt i en klunga lekande barn, och släpade henne mot hennes vilja ur det våta gräset. Ett stycke från byggnaden kom Guy dem till mötes med ett paraply, som han gaf åt Charlotte. Amy sade tack, och åter såg han på henne med det där uttrycket i ögonen. Charlotte pratade och dröjde bakom för att tala med Guy, så
