att Amy icke kunde skynda på utan att lämna henne utan skydd. Vid dörren mötte de Mary och pastorn på väg att hemförlofva sin hjord, hvilken tagit sin tillflykt till ett vagnsskjul på andra sidan lekplatsen. Guy frågade, om han kunde vara till någon tjänst; pastorn sade nej, och Mary uppmanade Amy och Charlotte att gå upp på hennes rum och byta om skodon.
Här hade Amy helst velat stanna, het om kinderna och upprörd som hon blifvit af Guys blick; men Charlotte, som kommit i en ytterst lifvad stämning af att råka ut för regn och få lof att ta på sig mycket för stora skodon, var idel ifver att få komma ned i förmaket till de andra och ta del i munterheten. Där funno de en hel mängd unga flickor samlade i halfmörkret och hörde ett förvirradt sorl af prat och skratt; Guy — det såg Amy genast — satt ensam och tyst i en aflägsen, mörk vrå.
Charlotte var snart den högljuddaste i hela samlingen, men Amy gaf att börja med icke akt därpå, tills hon fick höra henne ropa:
»Å, den skulle ni höra Guy sjunga!»
»Hvilken?» hviskade Amy till Eveleen.
»'De trognas land'», blef svaret.
»Om han ville sjunga den just nu! sade Ellen Harper.
»Det skulle riktigt passa så här i skymningen», sade Eveleen.
»Hvarför går du inte och ber honom?» sade Ellen. »Hör, Charlotte, var en snäll flicka nu och gör det.»
»Ska' jag?» sade Charlotte fnittrande och låtsande sig vara blyg.
»Nej, nej, Charlotte», sade Laura.
