»Nej! Hvarför det?» sade Eveleen. »Var inte rädd, Charlotte.»
»Han ser så allvarsam ut», sade Charlotte.
Eveleen hade under aftonens lopp blifvit alltmer och mer uppspelt, och nu fortfor hon, uppmuntrad af halfmörkret, för att få retas med och förvåna de andra:
»Det kommer att göra honom ofantligt godt. Hör, Charlotte, jag vet, hur du skall få honom att göra det. Säg åt honom, att Amy vill det.»
»Ja, säg det», ropade Ellen, och de skrattade på ett sätt, som gjorde Amy utom sig af förskräckelse och förlägenhet. Hon sprang upp för att gripa tag i Charlotte och hejda henne, ty hon kunde icke få fram ett ord; men Louise Harper höll fast hennes arm, och Lauras allvarliga förbud öfverröstades af ett allmänt fnittrande och det halfhöga tillropet: »Gå, Charlotte, gå bara; vi förlåta dig aldrig, om du inte gör det!»
»Låt bli!» försökte Amy ropa, i det hon ryckte sig lös ifrån Louise och sprang upp i full hjärteångest. Guy, som hade en sådan fasa för att sjunga något med djupare eller religiöst innehåll för blandade åhörare, skulle uppmanas därtill i hennes namn! »Charlotte, låt bli!» Men det var för sent; Charlotte, redan förut mycket uppspelt, förtjust öfver att få retas med Laura, eggad af de andras bifall och säker om Guys godmodighet, var redan borta hos honom och höll på att säga: »Å Guy, Amy vill, att du skall komma och sjunga 'De trognas land' för oss!»
Amy såg honom fara upp från sin plats. Hvad månne han tänkte om henne — ja, hvad? Han tog ett par steg emot dem; de tanklösa flickorna bäfvade som för ett retadt lejon. Hans röst var dock icke högljudd — den var nästan lika dämpad som vanligt,
