men den skälfde, som om det kostat honom ansträngning att tala så sakta, och så mycket hon kunde se var hans ansiktsuttryck hårdt som järn.
»Ville du det?» sade han, vänd till henne, som om hon hade varit den enda närvarande.
Hon hade nästan tappat andan. »Å, var inte ledsen!» stammade hon fram. Hon kunde icke försvara sig, fast hon insåg, hur illa det såg ut, i synnerhet efter dessa sista dagar. Hans blick var fäst på henne; han väntade på svar. »Var inte ledsen,, var allt, hvad hon kunde få fram.
Det syntes — ja, det syntes verkligen en af de där blixtarna i de mörknande ögonen. Hon hade velat sjunka genom golfvet, medan hon hörde honom säga med låg, hes röst: »Jag tror inte jag kan»; så kommo pastorn och Mary in och tände ljus; alla kommo i rörelse, och när hon kom riktigt till sig igen, höll Laura på att säga till om vagnen.
Då den var framme, frågades det efter Guy.
»Han har gått hem», säde pastorn. »Jag mötte honom i förstugan och sade god natt.»
Pastorn sade emellertid icke åt dem, hvad han sedan berättade för sin dotter, att Guy icke tycktes veta, huruvida det regnade eller ej, att pastorn stuckit en paraply i handen på honom och att han marscherat åstad i full fart i det ösande regnet utan att spänna upp den.
Flickorna stego i vagnen; Amy lutade sig tillbaka i sitt hörn; Laura väntade med att säga något till vare sig Eveleen eller Charlotte, tills hon skulle få dem hvar för sig; Eveleen var tyst, emedan hon blifvit rädd för verkan af sitt tanklösa upptåg, och Charlotte likaså, emedan hon väntade sig bannor.
I salongen fanns ingen utom herr Edmonstone och
