han lofvat komma till Hollywell den dag, då man kunde vänta svar.
Men herr Edmonstone hade en oskrifven sida kvar, och det var med en känsla af lättnad han fortsatte så här:
»Jag önskar af hela mitt hjärta, att du kunde visa dig vara oskyldig. Om tio karlar hade svurit sig svarta i ansiktet på det, skulle jag aldrig ha trott, att du kunde göra så emot oss, så som vi varit mot dig hemma hos oss, och tänka på min dotter med sådant på samvetet. Jag skulle aldrig ha kunnat tro det utan Philips bevis. Han är visst lika ledsen som jag. Tala bara om allting, så skall jag nog försöka hjälpa dig ur klämman. Fast allt annat måste vara slut emellan oss, är jag ju ännu din förmyndare och vill inte vara sträng emot dig.»
Han lade brefvet på posten, besteg sin stora häst och red hem, sorgsen i hågen men icke längre så vred, sedan han lämnat Broadstone bakom sig. Han såg sin lilla Amy munter och glad och hade icke hjärta att göra henne ledsen, åtminstone icke förrän man skulle få höra, hvad Guy svarade. Alltså berättade han historien blott för sin hustru; och hon, som ansåg det lika otroligt att Guy skulle spela som Amy själf, var fullkomligt öfvertygad, att han skulle kunna göra allt klart, och instämde i, att det var mycket bättre att inte nämna saken för någon.
FEMTONDE KAPITLET.
S:t Mildreds Wells var mycket omtyckt af sommargäster från de stora städerna, och dess vattenkur-
