Hoppa till innehållet

Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
203
FEMTONDE KAPITLET.

och sedan, hvad han ville göra; och detta var icke så klart för honom som under en tidigare period af hans bekantskap med morbrodern.

Deras umgänge hade aldrig kommit att bli angenämt. Det är möjligt, att det hade varit bäst, om Guy hade lydt Philips råd och det fått stanna vid första sammanträffandet. Guy bad en gång om en bestämd föreskrift, eftersom det alltid väckte missnöje, när det blef bekant, att han hade varit tillsammans med morbrodern; men herr Edmonstone ville ej heller bestämdt säga ifrån, att Guy inte borde söka honom. Så länge förmyndaren tillät det eller snarare öfversåg med det, tyckte inte Guy, att han behöfde bry sig om Philips bestämda ogillande. Det var ju delvis väl grundadt, men delvis var det motvilja mot allt som kunde kallas simpelt, dels också ren orättvisa mot Sebastian Dixon; Philips sätt att resonera och i synnerhet själfva det faktum, att ban lade sig i saken, var mycket sårande, och Guy hade en beständig strid — icke alltid framgångsrik — att undvika att visa, hur illa han tog det, och att sedan med förnuftsskäl bekämpa sin harm. Den retade känsla, som Philips sätt att hålla tal gärna väckte hos honom, kom honom att så mycket som möjligt undvika alla resonemang och med en viss brådska lämna de ämnen, hvari de minst brukade öfverensstämma; och så hade hans sätt gentemot kusinen antagit en förbehållsamhet, nästan misstänksamhet, som var mycket olik hans vanliga intagande öppenhet.

Detta hade varit en olycklig följd af umgänget med morbrodern, och en annan var ett obestämdt intryck af missbelåtenhet, som kvardröjde i herr Edmonstones sinne med anledning af Guys tystnad och Philips vinkar, angående de dagar, som tillbragtes i