London. De voro visserligen icke så många, det var blott på genomresa till och från Oxford Guy brukade stanna en natt på något hotell — ty morbrodern bjöd honom aldrig hem till sig, talade icke ens om hvar han bodde och stämde alltid möte med honom, där han uppträdde —, fördes af Dixon på någon konsert på kvällen och bjöd honom på frukost på morgonen. Guy kunde icke tänka sig, att det kunde ligga något ondt i detta; han hade talat om alltsammans för Edmonstones första gången, men därmed var ingenting vunnet; hans besök i London behandlades fortfarande såsom något, hvilket behöfde urskuldas och öfverses med — något icke riktigt bra.
Guy skulle nästan kunnat ha lust att upphöra med dem, om han icke sett, att hans morbror verkligen höll af honom, och han kunde icke lida den tanken, att han skulle öfverge en fattig släkting för sina välbärgade vänners skull. Att träffa Guy var det enda rena nöje Sebastian hade att se fram till; han påminde sig då sin ungdom och sin vänskap med Guys far; och då Guy såg, hur stort värde han satte på de korta stunderna, ville han inte vara så hårdhjärtad att för sitt eget nöjes skull i stället ägna tiden åt Hollywell.
Redan tidigt hade Guy genom en fordringsägares efterhängsenhet kommit underfund med, att Sebastian Dixon oaktadt sin rikliga aflöning ofta var i stor penningförlägenhet. Så småningom förstod Guy, att morbrodern, medan han underhöll systern och svågern så som han ansåg deras stånd fordra, hade satt sig i betydande skulder och hade kunnat återvända från Amerika blott med villkor att årligen afbetala en viss summa därpå. Detta lämnade ganska litet kvar att underhålla familjen på, men hans stolt-
