att tala om, hvarför han gifvit denne man herr Edmonstones växel, och det var omöjligt för Philip att rubba hans beslut.
Nu återstod intet annat för Philip än att förklara, att han ämnade höra sig för angående Guys rykte i staden, hvarvid han »hoppades», att allt skulle vara tillfredsställande. Guy yttrade ett kort: »Tack», och de båda kusinerna skildes åt, ty det var redan sent på kvällen.
Morgonen därpå, då Philip höll på att intaga en hastig frukost, kom Guy in i hans rum på hotellet, blek och förstörd, som om han hade varit vaken hela natten.
»Philip», sade han på sitt eget öppna sätt, »jag tycker inte, att vi skildes åt i går kväll så vänligt, som din välmening förtjänar.»
»Aha!» tänkte Philip. »Han är rädd för undersökningen och faller till föga» Högt sade han: »Det gläder mig, att du vid närmare besinnande tycker så. Har du några vidare upplysningar att ge om det vi talade om?»
»Nej. Om det kan jag ingenting annat säga; tiden får väl utvisa min oskuld; men jag ville blott, att vi skulle skiljas som vänner.»
»Jag hoppas alltid förblifva en verklig vän.»
»Jag kom inte hit för att tvista», sade Guy, till svar mera på andemeningen än på ordalagen, »så jag vill inte säga mer. Vill du träffa mig igen, så finns jag i mitt rum. Farväl»
Philip blef något förundrad. Månne Guy hade tänkt att komma och erkänna men i sista stund funnit sin stolthet i vägen? Månne han själf visat sig för sträng? Han trodde sig kunna bedöma saken bättre, då han fått göra sina förfrågningar, och skyndade att börja dem.
