Emellertid voro de svar han fick alls icke af det slag han väntat sig. Alla talade om Guy i de mest berömmande ordalag; han var ytterst flitig och ordentlig i sina vanor, och hans uppförande var mönstergillt. Han var allmänt omtyckt, och man tyckte endast det var skada, att han var så litet sällskaplig. Ingen kunde ens tänka sig möjligheten, att någon kunde tro honom om något slarf eller något än värre; Philip märkte rent af en viss förvåning öfver att sådana frågor framställdes, och det af en så ung man som han själf.
Wellwood, den person Philip helst af alla velat träffa, var för tillfället icke i staden utan på landet som predikobiträde.
Det gick icke bättre, då Philip kom till stadens affärsmän med sina frågor. Alla svarade — med förvånad min —, att sir Guy var den ordentligaste kund i världen; han betalade allting kontant. Philip började undra, om alla voro i komplott med Guy eller om det först varit i S:t Mildreds han börjat komma på sned.
Det var litet förtretligt att tänka på Guys afskedsord, i synnerhet då man besinnade, att han måste ha vetat, hur undersökningen skulle utfalla; det hade förstås varit ädelmodigast att gå till honom och erkänna, att såtillvida intet tyckts vara på tok, men — Philip hade inte lust att ge Guy denna tillfälliga triumf. Det var ju i alla fall, som det var, och hvarför då börja det onyttiga tvistandet igen? Han intalade sig, att han icke skulle hinna, om han icke ville komma för sent till tåget, och skyndade sig till stationen, där han sedan tillbragte en kvarts timme med att säga till sig själf:
»Kanske jag kunde ha hunnit, men hvad hade det tjänat till? Han är envis, och man bör så mycket
