som möjligt undvika att reta upp det olycksaliga Morvilleska lynnet.»
Vid sextiden var han hos sin syster, som ställt till med en liten fin middag för hans skull. Hon visste, att hennes mans konversation icke var något nöje att bjuda på, och de nu inbjudna gästerna voro gamla vänner till familjen, dem det alltid var roligt för Philip att träffa.
En gång under aftonens lopp kom talet på systrarna Wellwood; fru Henley angrep dem som vanligt och berättade, att det var meningen att förbjuda dem att besöka patienterna på sjukhuset. Philip tog dem varmt i försvar, fick sin svåger på sin sida och lyckades få sin syster så långt, att hon så godt som lofvade lämna dem i fred.
»Sir Guy var mycket tillsammans med fröknarna Wellwood», sade fru Henley.
»Verkligen?»
»Å, inte behöfver du vara rädd för något sådant. De äro väl dubbelt så gamla som han.»
Philip smålog, när han tänkte på hur onödig hennes fruktan var, och bad sedan sin syster ge honom någon anvisning, hvar han kunde fråga sig för angående Guy och hans dårskaper.
Jack White, som fått växeln, var emellertid icke längre till finnandes, och huruvida sir Guy ens varit synlig på kapplöpningsfältet, tycktes vara omöjligt att utröna. Öfverste Harewood, hvilken Philip uppsökte, visste icke heller något. Guy hade varit ute och jagat ett par gånger med Tom, men till kapplöpningarna hade de icke gjort sällskap. Philip tänkte, att Guy och Tom nog kunde ha varit tillsammans, utan att öfversten visste af det, så han lät icke hejda sig af den saken. Tom var just
