Jem mottog gossen lika ömt, som han öfverlämnades, och Guy var med ett enda språng uppe hos sina båda vänner. Pastor Ashford tryckte med hjärtliga lyckönskningar hans hand, men Markham utbrast:
»Ni är er alltid lik, sir Guy. Det finns inte er make att vara dumdristig. Hvad tjänar det till att tala med er? Ni slutar inte, förrän ni tar döden på er. Som om ingen kunde göra något, om inte ni vore med!»
»Var det ni, som drog ut linan öfver klipporna?» frågade pastorn.
»Ben Robinson och jag. Jag har så ofta varit där ute efter hafsanemoner och tång, och jag hade ett tåg om lifvet, så var inte ond nu, Markham!» »Jag har igenting mer att säga», sade Markham nästan trumpet. »Jag kunde lika gärna tala till en fiskmås med detsamma. Som om ni hade rättighet att kasta bort ert lif!»
»Jag tyckte det var så roligt, så jag har ingenting att försvara mig med», sade Guy; »dessutom måste vi se till det stackars sjöfolket. Ett par af dem hade hållit på att drunkna. Har ingen gått efter doktor Gregson?»
Doktor Gregson var redan där, och ingen, som hade något att befalla, hade tid att sysselsätta sig med annat än att skaffa husrum åt de skeppsbrutna. Pastorn gick åt ett håll, Markham och Guy åt ett andra och tredje; men här och där i stugorna fick pastorn höra några detaljer. De skeppsbrutna hade befunnit sig på en flat klippa, och fiskarne tänkte först, att alla deras ansträngningar skulle ha varit förgäfves, ty det var omöjligt att få båtarna intill den öfver stengrundet. Sir Guy, som noga kände till klipporna, styrde då till ett skyddadt ställe, där han som pojke brukat göra
