fast sin lilla båt, och företog sig att därifrån klättra bort till den flata klippan, i det han medtog ett rep för att använda som ledstång. Ben påyrkade att få dela faran, och de hade gått så långt öfver de slippriga, svårtillgängliga skären, piskade af vind och vågstänk, att karlarne ryste, när de talade därom. Det var emellertid det enda sättet att rädda fartygsbesättningen, som med stor möda genom den stigande floden arbetat sig samma väg tillbaka, stödda af det spända repet samt af sir Guy och Ben; och innan båtarna hunnit ett kort stycke därifrån, bröt sig hafvet vildt öfver de öfversvämmade skären.
De skeppsbrutna fördelades i stugorna; somliga lades till sängs, andra sutto vid brasan, och fiskarfamiljerna täflade om att sköta om dem. Pastor Ashford gick till Charity Ledburys, Jems mors, stuga för att fråga efter pojken med den brutna armen. Just som han steg in i det folktomma köket, öppnades dörren till trappan midt emot, och Guy kom emot honom med försiktiga steg.
»Stackars barn!» sade han med låg röst. »Nu håller han just på att somna. Han var så duktig, så.»
»När armen spjälades?»
»Ja. Han var vid full sans och mycket tålig, och den gamla Charity Ledbury är en förträfflig gumma. Hon och Jem äro helt förtjusta åt att få ha pojken hos sig och komma nog att sköta honom utmärkt. Hur är det med de andra? Har den där stackars matrosen kommit till sans?»
»Ja. Jag såg honom godt och väl i säng hos gubben Robinson. Kaptenen är hos Browns.»
»Jag undrar, hvad tiden lider?»
»Klockan är öfver åtta. Aha, nu börjar det ringa; jag ämnade just gå och säga till, att vi inte voro för
