upprörda att hålla morgonbön i dag som vanligt, men jag ser, att de själfva ha kommit ihåg det, fast några minuter för sent. Nu måste jag skynda mig. Adjö!»
»Får jag inte komma med, eller ser jag för illa ut?» sade Guy med en blick på sina kläder, som han i hast kastat på sig och som sedan blifvit genomdränkta af saltvatten.
»Om ni får?» sade pastorn leende. »Men är det förståndigt i de våta kläderna?»
»Jag blir sällan förkyld», sade Guy, och de gingo skyndsamt framåt några minuter utan att säga något. Sedan återtog Guy brådskande och med låg röst: »Skulle ni vilja säga några ord till tack och lof?»
»Det vill jag visst» sade pastorn med värme. »Faran måste ha varit stor.»
»Det var den», sade Guy, som om han icke kunnat undertrycka sin rörelse. »Det kändes, som om den lilla båten varit blott en leksak för stormen och vågorna, ända tills man påminde sig, hvem som hade stormen i sin hand.»
Han talade mycket enkelt, som om orden kommit af sig själfva, med blicken fäst på den klara himmeln i öster och med ett uttryck af vördnad och tacksamhet, som mycket tilltalade pastorn. Där fanns ingen tanke på hur det tagit sig ut eller någon lust att vare sig förstora eller förringa medvetandet om faran.
»Tyckte ni, att båtfärden var farligare än klättringen på klipporna?»
»Det var den inte. Fiskarne, som äro vana vid sådant, brydde sig inte mycket om sjögången; men jag är glad, att jag en gång har varit ute en sådan natt, om också blott för det storartade intryck det ger en af ens egen hjälplöshet och Guds makt. Hvad klättringen angår, så hade man fullt upp att göra med
