milda, oskyldigt glada Amy. Kanhända skulle hon komma att tagas ifrån honom i ungdomens ofördunklade vårtid och han ensam få kämpa sig fram genom ett långt och ensligt lif, utan annat än minnet af sin korta lycka att värma sig vid. Men hur det än gick — hvarken lif eller död, sorg eller smärta skulle någonsin verkligt skilja dem från hvarandra.
Då han såg upp mot det djupblå himlahvalfvet där uppe, hviskade han sakta för sig själf: »I själ och hjärta dit uppstiga och beständigt hos honom dväljas.» Länge satt han så, medan hans båt gungade på de gröna vågorna, men slutligen sade han till sig själf med änglarnes ord: »Hvarför stån I och sen upp i himmelen?» — sänkte årorna och rodde med kraftiga årtag mot land igen, lämnande en lång, skimrande strimma bakom båten.
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Guy återvände till Hollywell på fredagen för att tillbringa en vecka i lugn och ro med dem alla; det var nämligen ett särskildt glädjeämne för Amy, att Hollywell och hennes familj voro lika kära för honom för deras egen skull som för hennes. Det sades väl, att veckan skulle bli stillsam, men hur mycket fru Edmonstone och Laura än bemödade sig att bråka så litet som möjligt, rådde ändå så pass mycket stök och förvirring, att hvem som helst utom Amy skulle ha blifvit nervös däraf.
Frågan om bröllopsresan stod nu på dagordningen, och efter åtskilligt ordande fram och åter blef det såsom de äldre önskade: de nygifta skulle göra en
