tur på kontinenten. Fru Edmonstone ville gärna, att Amy skulle få se sig litet om i världen, och deras eget hem kunde omöjligt bli i ordning att taga emot dem förrän i oktober.
Ju närmare bröllopsdagen kom, desto mer började Charles känna, hur mycket han skulle komma att sakna Amy. Han kunde icke heller, såsom modern och Laura, döfva sorgen genom flitig sysselsättning. Han och Guy voro båda exemplariska i sin grannlagenhet mot hvarandra beträffande Amys sällskap; och den som blott hade känt Charles för några år sedan, då han var idel själfviskhet och anspråk, skulle knappast ha trott det vara samma människa, som nu på allt sätt försökte undvika att göra andra ledsna eller låtsa om, hur mycket det kostade på honom att afstå från sin syster.
Sista dagen kom, och den var underligt lång; ingen var riktigt glad utom Charlotte, som var vid sitt yraste lynne, men till och med hon blef stillare, så fort hon mötte Amy med hennes uttryck af mildt lugn i det älskliga ansiktet.
Guy höll sig undan, emedan han tyckte, att Amy borde få vara i fred med de sina i dag; han satt länge i sitt eget rum, red in till Broadstone och gjorde sedan ett besök hos pastor Ross; då han kom hem därifrån, fann han Charlie i sin rullstol ute i trädgården, medan Amy satt på gräset bredvid.
Guy satte sig bredvid henne, och det uppstod en lång och tankfull tystnad.
»När skola vi tre mötas igen?» sade Charles slutligen i en ton af tvungen munterhet.
»Och hvar?» sade Amy.
»Här», sade Charles. »Ni få lof att komma hit för att berätta edra äfventyr och hämta Hej.»
