»Ja», sade Guy, »det måste vi. Det blir något att se fram till hela tiden att få berätta dig om alltsammans.»
»Ja, när du ser något vackert, är det en välgärning för allmänheten. Det är mycket, som jag har sett med dina ögon.»
»Det är det roligaste, då man ser och hör saker — ett nöje som inte förgår», sade Guy.
»Som inte är själfviskt, menar du, sade Charles och föll i nya tankar, tills Guy for upp och ropade:
»Där komma gästerna!» ty en vagn sågs just komma rullande på uppkörsvägen. »Skall jag skjuta dig in, Charlie?»
»Ja, gör det.»
Guy lutade sig öfver stolsryggen och sköt, och medan han gjorde detta, sade han med låg, af rörelse bäfvande stämma:
»Hvar och närhelst vi härnäst mötas, Charlie, eller om vi aldrig skulle träffas mer, så måste jag tacka dig för mycket af min lycka här, för mycken vänlighet och mycket deltagande.»
»Charles såg rakt framför sig och svarade:
»Vänligheten var uteslutande på din sida. Jag hade ingenting att ge i stället utom retlighet och fordringar. Men Guy, du får inte tro, att jag inte har känt allt hvad du har gjort för mig. Du har gjort mig till en ny människa i stället för en stackare, som gjorde narr af sitt elände för att öfvertyga mig själf och andra om att jag icke kände det. Jag hoppas du är stolt öfver ditt verk.»
»Som om jag hade haft något med det att göra!»
»Har du inte, kanske?»
Samspråket försenade dem litet, och de hunno icke fram till trädgårdsingången, förrän de främmande
