redan voro framme. Den första syn, som mötte faster Charlottes och lady Eveleens blickar, då de från andra sidan stego in i salongen, var sir Guys smärta gestalt, som hjälpte Charles uppför trappan, i det hans klara nötbruna ögon och friska solbrända hy skarpt afbröto mot Charles' bleka, aftärda ansikte. Amy stod bakom, djupt rodnande och med nedslagna ögon.
»Där äro de!» ropade fröken Edmonstone, i det hon skyndade dem till mötes och på det hjärtligaste omfamnade Amy. »Min kära lilla brorsdotter, jag önskar dig af allt hjärta lycka, ja, det gör jag.»
»Jag skall vara barmhärtig mot dig, käraste Amy», hviskade Eveleen, då turen kom till henne, medan faster Charlotte hastigt hälsade på Charles och sedan skakade hand med Guy utan att vänta på någon presentation.
»Ja, har jag sagt ett ord för mycket till hans beröm?» sade herr Edmonstone, och Guy var glad att få vända sig bort för att hälsa på lord Kilcoran. Strax efteråt drog han Amy ifrån den lifligt samtalande gruppen omkring Charles' soffa, tog henne vid handen och förde henne med sig till en undersätsig, rödbrusig äldre man, som hade kommit in samtidigt med de andra men som efter de första hälsningarna blifvit stående något ensam. »Du känner honom redan», sade Guy, och Amy räckte ut handen, sägande: »Det gör jag visst det.»
Markham blef både förvånad och rörd; han brummade helt belåtet och tryckte hennes hand så hjärtligt, som om hon varit hans käraste brorsdotter.
»Och den lilla flickan?» sade Amy.
»Ja visst. Jag hade henne med mig från S:t Mildreds; en af jungfrurna tog hand om henne där ute i förstugan.»
