»Jag skall gå efter henne», ropade Charlotte, och nästa minut ledde hon in lilla Marianne Dixon, som blygt höll fast hennes hand. Amy gaf henne en kyss och omfamnade henne, och Marianne såg tröstad upp på sin gamle vän, sir Guy.
Herr Edmonstone klappade henne på hufvudet, och då alla de andra hade språkat vänligt med henne, tog Charlotte henne med sig upp till öfre våningen.
Hela aftonen sedan var idel brådska. Fru Edmonstone hade fullt upp att göra och var glad däråt, ty annars hade hon måst ge efter för sina känslor; och man måste prata med faster Charlotte, som ingen råkat sedan Charles blef sjuk. Hon var en liten liflig, bullersam kvinna med godmodigt väsen, mycket fäst vid sin mor, för hvilken hon lefde; hennes enda bekymmer var nu, att hon skulle vara saknad af den gamla.
Fru Edmonstone var fullt upptagen af att hålla henne sällskap, berättade förlofningshistorien och berömde Guy; Amy gick upp till öfre våningen, så fort middagen var öfver, för att ta afsked af sin gamla sköterska och se till lilla Marianne, och Eveleen satt emellan Laura och Charlotte och gjorde en massa frågor, som icke alla voro lätta att besvara.
Hvarför sir Guy icke hade varit där vid jultiden var en fråga, på hvilken hon aldrig lyckades få svar, ty att Charles hade legat sjuk och Guy varit vid Redclyffe kunde icke kallas någon riktig förklaring. Som hon märkte, att det icke var meningen, att hon skulle få veta mer, teg hon visligen men framställde en ny och lika svår fråga:
»Säg mig nu, är kapten Morville belåten med det här eller inte?»
Laura hade helst tegat, i hopp att Eveleens pratsamhet skulle komma henne att snart fråga något annat,
