som var lättare att besvara; men Charlotte utropade: »Hvad har han gått och sagt?»
»Sagt? Å, ingenting. Men hvarför kommer han inte hit?»
»Du har träffat honom senare än vi», sade Laura undvikande.
»Liksom du inte visste mer om honom än jag, om jag också såge honom hvarenda dag i mitt lif!» sade Eveleen.
»Han är förarglig, det är hela saken», sade Charlotte. »Vi bry oss inte om honom; det är bara Laura och Guy, som ta honom i försvar.»
Här blef Laura bortkallad för att ta emot och räkna de hvita handskarna; hon hade helst velat ta Charlotte med sig, men hvarken denna eller Eveleen tycktes ha lust att röra på sig, så hon var tvungen att låta dem vara. Eva hade redan gissat, att hon hade mycket mera utsikt att få upplysningar angående fakta af Charlotte, och det dröjde icke länge, förrän hon hade reda på en hel del. Charlotte saknade icke takt, men hon tyckte, att hon kunde få berätta sin egen kusin hvad halfva grannskapet visste af.
»Och Amy var honom naturligtvis trogen hela tiden», sade Eva, då hon hört Charlotte till slut.
»Å, hon litade naturligtvis hela tiden fullt och fast på honom.»
»Och så länge hon gjorde det, brydde han sig inte om de andra.»
»Om han bara hade vetat det, men hon fick ju inte skrifva.»
Eveleen såg skälmaktig ut.
»Men jag vet, att hon inte gjorde det», sade Charlotte förargad.
»Det vet du ingenting om, kära barn.»
