»Jo, det gör jag, för jag hörde mamma säga till Charles, att de båda två hade tagit det så vackert och inte ens försökt att i hemlighet meddela sig med hvarandra.»
»Du är bra snäll, som tror det.»
Charlotte kände sig mycket obehaglig till mods, och så fort herrarne kommit in och Guy hjälpt Charles till hans soffa, smög hon sig dit för att hviska till brodern:
»Charlie, Eva vill inte tro, att Guy och Amy lydde pappa och inte skrefvo till hvarandra på hela vintern!»
»Jag kan inte hjälpa det, Charlotte.»
»Kan du inte säga åt henne, hur det var?»
»Det bryr jag mig visst inte om.»
»Hvarför inte?»
»Det är hon inte värd. Om hon inte uppskattar dem, så slipper hon. Jag har trott Eva om bättre, men hon är allt i dåligt sällskap, när hon inte är hos oss.»
Icke desto mindre tyckte Charles det var rätt roligt, då Eveleen kom och slog sig ned bredvid honom, ty en skämtsam konversation med henne var hvad han för tillfället kände sig mest i stånd till. Amy, som nu kommit ner igen, intog sin gamla plats med hans hand i sin och blicken riktad mot golfvet.
Det var sista aftonen på många månader, som hon skulle sitta så bredvid honom — och hon hade redan upphört att helt och hållet tillhöra honom och hemmet.
Endast modern skulle han ännu mera ha saknat. Han kunde inte tänka tanken till slut och tvang sig i stället att höra på Eveleens beskrifning på den nye informatorn, herr Fielder.
