i mörkret, medan detta var en välsignelse så rik och stor, som han aldrig en gång vågat drömma om.
Så gick han tillbaka till sjukrummet, ty doktorn måste resa och Philip behöfde alltjämt den mest omsorgsfulla vård, medan Amy låg vaken och tänkte på, hur öfverjordiskt god hennes Guy var.
TRETTIOANDRA KAPITLET.
Från den dagen behöfde man icke längre hysa någon oro för Philip. Han var visserligen mycket nedsatt, så att han icke ens orkade vända sig i sängen, lyfta upp hufvudet eller tala, utom i hviskande ton, men febern var alldeles borta, och hans förträffliga konstitution började dag för dag hämta sig. Han sof mesta tiden och såg mycket nöjd ut, då han var vaken små stunder. Dessa blefvo för hvar dag längre, och hans röst började bli starkare, så att han kunde tala och fråga om ett och annat.
Hans första omsorg, när han började kunna tänka på något annat än det allra närmaste, gällde, att någon skulle skrifva till öfverste Deane, ty hans permission var nu ute, men om Hollywell sade han inte ett ord, så att Amabel började hoppas, att hennes antagande hade varit riktigt och hans bekännelse en feberfantasi. Guy trodde dock, att själfva hans tystnad beträffande deras närmaste var af en viss betydelse.
Han var för öfrigt mycket tålig och nöjd, och hans sätt mot Guy hade alldeles förlorat sin gamla sträfhet.
