En afton, då Guy satt och skref, frågade Philip, hvilken legat så tyst, att han trott honom sofva: »Skrifver du till Hollywell?»
»Ja, till Charlotte, men det är ingen brådska; det afgår först i morgon. Vill du hälsa något särskildt?»
»Nej tack.»
Guy inbillade sig, att han suckade; det uppstod en lång tystnad, och slutligen sade Philip: »Guy, har jag sagt något om Laura?»
»Ja», sade Guy och lade ifrån sig pennan.
»Jag trodde det, men jag kunde icke komma ihåg riktigt. Det var väl inte i yrseln?»
»Nej, när du yrade, var det i allmänhet omöjligt att uppfatta hvad du sade; du talade mest italienska och nämnde ofta ditt hem. Om henne talade du blott natten innan du blef som sämst.»
»Jag minns nu», sade Philip. »Jag vill inte bryta det beslut, jag då fattade. Det värsta är, att de tyngsta följderna komma att drabba henne.»
Med svag röst och med många afbrott berättade han hela historien för Guy, dock utan att nämna hvem det var han trott sig behöfva varna Laura för. Guy förstod, att det var en lättnad att få tala om alltsammans, hvarför han hörde på med deltagande men utan att säga många ord.
Så skulle Philip själf aldrig ha tagit emot ett dylikt förtroende.
Så fort Guy kunde lämna Philip, gick han till Amy.
»Amy», sade han i sorgsen ton, »nu har han talat ut. Det var verkligen sant om Laura.»
»Å, verkligen! Hvad mamma skall bli ledsen! Jag vet inte, hur jag skall kunna tro, att det är möjligt en gång. Och den stackars Laura! Tänk, hvad
