hon skall ha genomgått, för jag har inte mildrat underrättelserna alls, såsom till hans syster. Berätta alltsammans, är du snäll!»
Guy gjorde så, och hon blef mycket harmsen.
»Jag kan inte bli så ond på honom, som jag skulle vilja», sade hon, »nu när han är sjuk och ledsen, men det är allt för illa. Jag kan inte förstå, hur han kunde se någon af oss i ansiktet, långt mindre begära att få mästra oss allesammans.»
»Jag inser nu, att jag aldrig förstått fattigdomens frestelser», sade Guy tankfullt. »Jag har ofta tänkt på rikedomens men aldrig på fattigdomens.»
»Du borde inte urskulda honom, tycker jag. Stackars Laura, intet under att hon har sett så tryckt och tärd ut! Guy, jag kan inte låta bli att vara ond på honom», slutade hon med ögonen fulla af tårar.
»Hans egen ånger är hans bästa ursäkt, Amy. Du kan nog inte vara obeveklig, när du får se honom så kufvad och så svag och olik sig. I morgon skall du ju hälsa på honom, som du vet, efter doktorn säger att all fara för smitta nu är förbi.»
»Jag kommer att tänka på Laura hela tiden.»
»Och hvad skulle hon tycka, om hon finge se honom nu? Hvad skall du göra, om jag tar honom med mig till Redclyffe? Skall du resa till Hollywell och trösta Laura?»
»Jag väntar väl, tills du skickar af mig. Hur kunna vi för resten bjuda främmande, innan vi ha tak öfver hufvudet själfva? Hvad gör han nu?»
»Sofver, som vanligt.»
»Om du ville göra detsamma! Jag tror inte, du har sofvit två timmar i sträck, sedan du slutade vaka.»
»Jag börjar tro, att man godt kan reda sig utan sömn»
