»Men herr Shene skulle aldrig ha fattat ett sådant tycke för dig, om du alltid hade sådana mörka skuggor omkring ögonen. Se! Är nu det ett ansikte, som anstår sir Galahad eller någon af riddarne af runda bordet? Kom nu och låt mig läsa dig i sömn.»
Jag skulle bra mycket hellre vilja gå ut en stund. Det ser så svalt och skönt ut. Vill du gå med?»
Under promenaden resonerade de om hvad som närmast var att göra. Philip måste naturligtvis göra sin bekännelse själf, men de hade i sin makt att mildra mycket för honom, och de befarade icke alls, att herr Edmonstone, sedan första hettan gått öfver, skulle neka sitt samtycke till förlofningen.
Philip skulle komma till Redclyffe för att hämta krafter och vara i beredskap att mottaga första närmande från Hollywell. Amabel trodde, att pappa snart skulle förlåta dem; han hade alltid tyckt om Philip och var mycket intresserad af älskande och förlofningar; men mamma shulle nog inte öfvervinna det så snart; hon skulle komma att ta det mycket hårdt, fruktade Amy.
Dagen därpå, som var en söndag, skulle Amabel för första gången besöka Philip. Guy gladde sig däråt, och Amabel ville icke göra honom ledsen, fast hon oupphörligt måste tänka på sin mor och Laura; hon klädde sig i hvitt för att göra ett så söndagslikt intryck som möjligt och satte på sig en silfverbrosch från Milano — det enda smycke Guy någonsin gifvit henne — samt Charles' armband.
»Lady Morville!» anmälde Guy högtidligt och slog upp dörren till Philips rum. »Nu sade jag ändå rätt. Här är hon!»
Hon hade naturligtvis tänkt sig, att Philip skulle vara förändrad, men det grep henne ändå, att hon
