knappt kunde känna igen honom; färgen var totalt borta, till och med från läpparna, kinderna voro insjunkna, håret afklippt och själfva ögonen knappt sig lika i sina djupa hålor. All hennes vrede var på ögonblicket fullständigt glömd, och hon hade allt göra i världen att prata och skratta för att hålla tillbaka tårarna.
»Ber du inte din hustru att sitta ned, Guy?» sade Philip och lyfte på hufvudet, hvarpå han låg och såg på henne, så som en sjuk ibland ser på en blomma eller något annat vackert och uppfriskande.
»Är det där din bruddräkt, Amy?»
»Nej då, den är idel spetsar och grannlåt.»
»Du ser så brudlik ut…»
»Hvilken komplimang för en så gammal fru!» sade Guy, som också stod och såg på henne, stolt öfver Philips beundran. »Du, som för så länge sedan i München uppträdde i din ståt med orangeblommor och allt.»
»Det var alldeles nog med den gången», sade Amy.
»Å, du har allt det där kvar, när du kommer hem till Redclyffe», påminte Philip.
»Du, som känner grannarne, får lof att hjälpa oss», sade Amy, och Guy kände sig mycket nöjd att höra, att hon själfmant instämde i bjudningen.
»Tack, men vi få väl se», sade Philip.
»Ja, vi få se, när du är kry nog att resa, och det dröjer visst inte länge, förrän vi kunna ge oss af, om vi ta små dagsresor. Hur tycker du han ser ut, Amy?» sade Guy med en min af triumf, som var ganska komisk, när man såg på det afmagrade ansikte, han med sådan tillfredsställelse betraktade.
»Säkert ser han mycket bättre ut nu», sade Amy, »men du kan inte begära, att jag skall se det.»
