Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/461

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
457
TRETTIOFEMTE KAPITLET.

har fått vara så lycklig, att jag inte förstår det. Jag kan inte se, hvar striden har varit — och sedan blir det evig frid — mycket förr än jag tänkte. Läs en psalm för mig, Amy — “Utur djupen” — —.»

Hon var lugnare nu, när han icke längre talade om henne, och hans eget blida lugn dämpade hennes sorg, fast en känsla liksom af dof häpnad växte alltmer inom henne. Så fortgick det hela natten som i en dröm. Han slumrade ibland, vaknade upp, sade några ord, hörde henne läsa en psalm eller några bibelspråk, somnade så igen, som det tycktes utan plågor, utom då han skulle svälja, hvilket vållade honom allt mer och mer svårighet. Först sade han af gammal vana »tack», oaktadt det var honom så plågsamt, men slutligen blef det: »Det tjänar ingenting till; jag kan inte.»

Då förstod hon, att allt hopp var ute, och satt helt stilla och bara såg på honom. Mörkret var redan förbi, och dagen grydde. Han sof, men hans andhämtning var kort och ojämn; och då hon torkade hans fuktiga panna, förstod hon, att det var dödssvetten.

Dagen inbröt — kyrkklockan ringde till morgonbön — de snöhöljda bergstopparna färgades rosenröda. Hans puls var så godt som borta — hans hand var kall. Ändtligen slog han upp ögonen. »Amy! sade han liksom förvirrad eller orolig.

»Här, käraste.»

»Jag ser inte.»

Just i detsamma gick solen upp, och dess ljus strömmade in genom det öppna fönstret och öfver sängen; men för honom uppgick nu en annan dag än vår; ett leende strålade fram öfver hans ansikte och han sade: »Ära vare Gud i höjden — frid — god vilja —!»