nog knappast hittat mig, om han inte hade varit, för jag orkade inte skrika längre; ja, sanningen att säga minns jag ingenting mer, utom att jag vaknade till medvetande på gräset i parken, medan Markham — förvaltaren — brummade: Ja, Sir Guy, om ni nödvändigt skall våga lifvet, så låt det en annan gång bli för något bättre än arrendator Holts gamla argsinta bagge.»
»Blef du sjuk sedan?» sade Amy.
»Inte alls. Jag var så glad åt att det var Holts bagge; ni skall veta, att jag burit mig ganska illa åt mot den där Holt. Jag blef så ond för att han slog vår gamla jakthund, hvilken han trodde jagade hans får; inte att Dart hade gjort något sådant, visst inte.
»Och blef baggen räddad?»
»Ja då, och nästa gång jag såg honom, höll han på att slå omkull mig.»
»Skulle du göra om det en gång till?» frågade Philip.
»Jag vet knappt.»
»Jag hoppas du fick räddningsmedaljen», sade Charles.
»Den skulle väl då ha tillfallit Triton.»
»Och du skulle ha haft en ovation», sade Charles och gjorde o'et öfverdrifvet kort, i det han såg på Philip.
Laura såg, att Charles var vid sitt mest retsamma lynne, och skyndade sig att bedja Philip läsa något högt för dem. Han hade redan försett sig med lämplig lektyr, sade han, och roade dem alla med att föreläsa ända till andra frukosten, medan Amy sydde, Laura fortsatte med sin perspektivritning och Guy fingrade på hennes passare, hennes linjal eller hennes pennor, aldrig ett ögonblick stilla, om icke något
